Jag har ända sedan barnsben haft en skeptisk hållning gentemot EU. Först som 9 åring var det nog bara en ryggradskänsla, men nu på senare tid så är jag helt och hållet övertygad över hur pass odemokratiskt och kulturfientligt EU är och är på väg att bli. Att gå med i EU är som att gå ner sig i ett träsk. När man väl är där så är det nästan helt omöjligt att tas sig ur. Ett bevis på detta påstående är hela EU-samfundets respektlöshet för ett nej. För att citera Sveriges förre statsminister Göran Persson: ”Om det blir ett nej i kommande omröstning om EMU så kommer vi att ha en ytterligare omröstning”. Eller varför inte ta Irlands omröstning angående Lissabonfördraget? Där röstades det starkt emot Lissabonfördraget, men sedan krävde EU en ny omröstning direkt efter. Tyvärr så slutade det den gången med ett ja. Lissabonfördraget gick igenom och nu kan jag med säkerhet säga att EU inte består av 27 suveräna stater. Vi har nu en gemensam ”utrikesminister” och en gemensam president som inte ens är folkvald!

Lissabonfördraget förde alltså med sig många saker som kännetäcknar en enhets stat. President, utrikesminister och medborgarskap. Till det så hade EU redan en egen flagga och en gen nationalsång! EU-lag står också över nationell lag och det är nog det här som bevisar att man inte kan kalla ett land inom EU för en suverän och självständig stat. En suverän stat bestämmer självständigt över sina egna lagar och inte av andra länders intressen. Dock kan en suverän stat lagstifta i enlighet med internationella intressen, men detta är omöjligt inom EU.

Men det mest obehagliga med EU är det demokratiunderskott som finns inom det. Vi väljer en massa folk till EU-parlamentet som i princip är helt maktlösa! Parlamentet kan inte ge lag propositioner och kan inte heller rösta angående om lagar ska klubbas igenom eller ej. Parlamentets uppgift är att fungera som debattforum och ge råd åt kommissionen och ministerrådet. Det parlamentet kna göra är att avsätta kommissionen med 2/3 majoritet och ge godkännande om nya medlemsländer. Den reella makten ligger hos europeiska kommissionen och Europeiska unionens råd. I de frågor som medlemsländerna gett upp sin självbestämmanderätt har europeiska kommissionen mycket makt och kan oligarkiskt stadga lagar inom dessa områden som medlemsländerna måste följa! Europeiska kommissionen är också det enda organ som kan ta intiativ till nya lagar.

Det andra huvudet på det oligarkiska på det tvehövdade EU-monstret är europeiska unionens råd. Detta råd består av medlemsländernas utrikesministrar eller de ministrar som en viss fråga berör. Till exempel medlemsländernas jordbruksministrar om jordbruksfrågor dryftas. Rådet beslutar om de lagintiativ som kommissionen ger som sedan blir lag i medlemsländerna. Ett medlemsland kan inte välja att ignorera en överstatlig lag som klubbas igenom inom rådet. I EU ligger makten hos en tvehövdad oligarki som inte blivit vald till sina platser av folket i EU. Folket väljer ”rådgivare” som har väldigt inskränkt beslutandemakt. Parlamentet fungerar som ett debattforum, men vad spelar det för roll om någon parlamentariker lyckas övertyga en annan parlamentariker då de ändå nästan inte har någon makt? Jag skulle vilja säga att dagens EU är en blandning av Spartas oligarki med två kungar och Gustav III:s ”envälde” där bara monarken kunde ge förslag till lagar. Det är denna oligarki som vi har gett upp vår självständighet till. Det är denna oligarki som euroländerna gett upp sin ekonomiska politik till. Om Danmark, Sverige och Storbrittanien har svårt att på riktig kalla sig självständiga länder så är det en reell omöjlighet för euroländerna. Nog kommer dessa länder att kalla sig suveräna stater även om de facto deras internationella åtaganden och ländernas egna grundlagar kommer att säga emot varandra. Ännu har inte EU utropat sig som till ensuverän europeisk stat.

Jag har nu behandlat de demokratiska delarna av mitt EU-motstånd. Jag ska nu behandla det kulturella inom EU. När EU började växa explosionsartat under 90-talet så pratade man om en handelsunion mellan självständiga länder, för att främja handel och produktion inom europa. Man pratade också om EU som ett fredsprojekt då länder som indkar handel med varandra är mindre benägna att starta krig mot varandra. I många östeuropeiska länder och Finland har man också sett EU som ett sätt att distansera sig från det forna Sovjetunionen. Det som sedan har hänt är attt EU har gått mer och mer mot en enhetsstat med federalistisk grund. En produkt av denna väg är att man nu kan börja se tendenser på att man försöker utradera de kulturell skillnader inom som finns EU. Man har redan börja pratat om europeisk kultur som om det skulle vara en homogen kultur, istället för den heterogena kulturen den faktiskt är! Ofta hör man talas om att ett mångkulturelt samhälle är något eftersträvansvärt, men faktum är att det inte finns plats för många kulturer i det homogent kulturella europa. Redan har jag sett i skolböcker där man pratar om europeisk historia som om det skulle vara ett lands historia. Även då jag löste boken i samhällshistoria så var det helt uppenbart att boken var helt vriden till EU:s fördel. Man lyfta bara upp det goda med EU, medans alla EU:s baksidor sopas under mattan. För något år sedan kom ett förslag om en historiebok för hela europa. Några såg det omöjliga i det hela medans andra såg det som en förträfflig idé.

Europa är fyllt av länder med egna kulturer som varier inom sig. Och ibland kan ländernas kulturer likna varandra, men man kan aldrig tala om en homogen europeisk kultur. Till och med rättsuppfattningarna kan variera jättemycket de europeiska länderna emellan och också ländernas förutsättningar varierar jättemycket. Jag kan se att länder med närliggande kultur och rättsuppfattning kan slås ihop. Detta hände också mycket under nationalismens tid. Då slogs de tyska staterna ihop, Italien skapades och det var också mycket nära att även Skandinavien skapades som ett land. Det kulturella mångfaldet är en mycket viktig och berikande del i dagens värld och företag som eurofilerna försöker få igenom är en skymf mot den kulturella mångfalden.

Nu kommer lite spekulationer om varför det finns denna vilja om ett enhetligt och land och kultur. Jag tror att det finns många ekonomiska element som spelar in i detta rävspel kallat EU. Stora företag vill kunna sälja produkter med liten variation till så många som möjligt. Man kan sälja en vara i Spanien men kanske inte i Polen, då det finns olika kulturella skillnader. Men lyckas man få en snarlik kultur i hela Europa så kan man också sälja varan i hela Europa. Kanske det även i framtiden kommer krav på ett gemensamt språk för hela EU? Stora övernationella företag behöver inte heller gränser och ser att gränserna bryts ner så mycket som möjligt och därför ligger den europeiska enhetsstaten i storkapitalets intressen. Kapitalets intressen återspeglas många gånger i politiken och även på EU-nivå. En vilja att få ett homogent kulturelt Europa är också för att skapa stabilitet och så att alla ”länder” tänker ”lika”. Med andra ord att länderna börjar arbeta för EU:s bästa och inte det egna landets särintressen. Dock så är EU en tävling om vilket land som får de finaste tjänstemannaplatserna och politiska platserna inom EU. EU är mer än tävling än ett samarbete och de länder som arbetar hårdast för EU samlar mest god vilja-poäng och får på så sätt de finaste platserna.

Jag ser att problemet med EU är att det är för stort och fyllt med för många särintressen. Mindre enheter är att föredra där likvärdiga stater kan gå samman och samarbeta med andra länder internationellt. De Nordiska länderna har en lång historia med gemenskap samarbete och ömsesidigt förtroende. De nordiska länderna har kommit så långt att de åter igen kan börja tänka på att gå ihop till en enhetsstat, då de Norden har till stor del en likvärdig lagstiftning som inte kommer utifrån, en likvärdig kultur och geografiskt likvärdiga förutsättningar. Som Gunnar Wetterberg sa:”Norden kan gå mycket längre än EU”

Skottar och en stor skara i de nordiska länderna utmärker sig i Europa på ett lite specielt sätt. Och det är oviljan att kalla sig europé. Första gången jag riktigt fick erfara detta var då en kompis från Skottland sa: ”Markus! Du som är europé...” vilket mitt svar blev: ”Du är ju mer europé än vad jag är!”. Vad anledningen är att man inte vill kalla sig europé i Skottland är kan jag bara gissa mig till, men det har nog gissningsvis att göra med de självständighetssträvande som finns bland många skottar. Kan denna strävan också påverka opinionen mot EU? I vilket fall så såg jag senare ett program på SVT som bara förstärkte denna fördom som jag har. Är det mer än bara en fördom att de flesta skottar vill distansera sig från Europa?

Själv är jag uppväxt i central-Norden och utflyttad till öst-Norden och det skulle aldrig falla mig in att kalla mig själv för europé. Jag är Ljusnebo-Hälsing-Skandinav/Nordbo-Jordling (Jag föredrar skandinav av estetiska skäl). Till och med vid tiden för Sveriges EU-val kände jag instinktivt att det inte var en bra idé och har sedan dess bara blivit mer och mer övertygad om hur EU är ett väldigt dåligt projekt. Jag är inte emot freds- och stabilitetstänkandet, men jag är helt emot kulturbyggandet och det överstatliga lagstiftandet för hela Europa. Europa mår mycket bättre av sina säregna kulturer och lagar som är i symbios med kulturen. Som exempel är EU:s jorbrukspolitik som är i princip likadan för hela EU, även om jordbruksförutsättningarna är helt annorlunda i södra europa jämfört med norra europa.

Många eurofiler påstår att det finns en homogen europeisk kultur. Vad är det för skitsnack egentligen? Kulturskillnader kan man till och med finna mellan norra Sverige och södra Sverige! Eller varför inte ta östra Finland och västra Finland? En kultur inom ett land kan vara närliggande men aldrig homogen. Förslag om en gemensam historiebok för hela Europa har till och med föreslagits, vilket enligt mig är ett dött projekt innan det ens börjat. I Europa finns på tok för mycket synvinklar på historiska händelser och historiebeskrivning är nästan helt subjektiv i någon grad.

I Norden har alltid funnits en stor skeptisism mot EU, men ändå har tre länder gått med av olika anledningar. Finland gick med mycket för att distansera sig från Ryssland. Finland hade varit mycket styrt av Sovjetunionen och detta var ett sätt att distansera sig från grannen i öst efter Sovjetunionens fall. Sveriges och Danmarks jakande kan jag fortfarande inte riktigt förstå, men jag kan gissa att det berodde på rädsla att stå utanför.

Min ovilja att kalla mig europe grundar sig mycket i det att jag ser att jag har mycket mer gemensamt politiskt och kulturelt än med övriga europa. I Norden har vi den ”vi” känsla som jag aldrig tror kommer att kunna utvekla sig i Europa som helhet.