När man läser och tar del av debatter mellan ateister/agnostiker etc. och det religiösa samfunden(jag pratar nu om de kristendom, judendom och islam) så stöter man ofta på ämnen som handlar om universums uppkomst. Många ateister hävdar teorin om den stora smällen som universums uppkomst medans teisterna påstår att universums skapades av en allsmäktig varelse, eller mer känd som Gud.

Själv efter ha tagit del av en av den finländska skolans religionskurser så fick jag en teori som jag tror är mycket mer trolig än någon av de nyss nämnda teorierna. Det som togs upp var jordelivets oändlighet som är en buddhistisk syn. Livet är oändligt tills man uppnår nirvana etc. etc.

Om man nu tänker sig som så att universum är oändligt till tid och utrymme, ingen skapare och inget slut för universums himlakroppar. Livet på vår planet kan nog ta slut som vi känner det, men vi upplöses ju inte heller. Våra kvarlever går tillbaka till naturen och vår massa och energi finns fortfarande kvar men bara i andra former.

Den stora smällen, eller The Big Bang om man så vill är ju trots allt en teori. Men om man då antar att teorin stämmer så kan man ju okkså tänka sig att fler sådana smällar har inträffat och inträffar överallt i universum och kommer okkså alltid i fortsättningen att inträffa.

Denna teori är fullt möjligt med ett vetenskapligt tankesätt och okkså på en filosofisk grund. Inom vetenskapen har man många gånger försökt förklara religiösa och andliga fenomen och jag tror man ofta har försökt besvara frågan "Hur kom universum till?" och kanske inte fundera så mykket på att det kanske aldrig skapats eller kommit till.

Sveriges olika minoriteter har sedan år 2000 fått en starkare och starkare position, men än finns det stora steg som måste tas för att minoriteterna ska kunna överleva. I Sverige finns en lag som säger att all undervisning i grundskolan måste ske till 50% på svenska. Med andra ord att hälften av all undervisningstid måste vara på svenska. Detta kan vara fullt förståeligt för att invandrare ska kunna komma in i det svenska samhället på riktigt. Dock så kan man i dag annse att de nationella minoritetsspråken finska, tornedalsfinska, samiska, romani chib och jiddish är fullständit integrerade språk i det svenska samhället och bör behandlas som sådana och inte som invandrarspråk!

Ett stort steg för finskans och tornedalsfinsakns bevarande tog man när man instifta de finskspråkiga förvaltningsområdena som garanterar förskola och äldrevård på de nämnda språken, samt rätt att använda sitt språk i kontakt med myndigheterna.

Mycket har gjorts men inte tillräckligt för att de 5 minoritetsspråken ska kunna överleva(kanske med undantag av samiskan som jag tror hålls ihop på grund av sin säregna kultur). Man bör låta dessa minoritetsspråk få rätten till hundraprocentig undervisning på det egna språket! Man bör också göra det en rättighet för alla i Sverige att studera finska och samiska i grundskolan istället för tillexempel tyska, spanska eller franska. Finskan och meänkieli är ungefär lika likt som norskan och svenskan, så om man lär sig finska så kan man lätt även förstå meänkieli. Finskan och meänkieli med samiskan utgör språk med mycket långa anor i Sveriges historia, samt att finskan talas av en väldigt stor befolkning i Nordiska mått mätt. Finland är också en väldigt viktig handelspartner, samt att Sveriges och Finlands samarbete är väldigt långt gående och djupt.

Sveriges minoritetsspråk och speciellt meänkieli(tornedalsfinska), finska och samiska är ett av Sveriges kulturarv och Sverige skulle bli mycket fattigare om dessa språk skulle dö ut. Deras bevarande är alltså inte bara för minoriteterna själva utan också för Sverige som nation och den svenska kulturen.

När August Strindberg fick sitt verk ”Röda rummet” publicerad så brukar man säga att nusvenskan tog vid. Språket i Strindbergs verk var för sin tid mycket modernt och fylligt och skillde sig klart från det äldre nysvenskan. Jag frågar mig själv: Har vi kommit så långt i misshandeln av vårt språk att vi åter igen måste ge vårat språk en ny benämning? Hela tiden ser man särskrivningar och svengelska uttryck, inte bara från privatpersoner, men även i seriös media och bland stora företag. Med fasa märker jag hur dylika företeelser blir mer och mer accepterad även då meningarna är helt åt helvete. Man brukar skämtsamt säga att det är stor skillnad på en ”svart hårig sjuk sköterska” och en ”svarthårig sjuksköterska”. I detta exempel är det ganska uppenbart vilket grovt syftfel det blir, men många gånger så ser man helt sjuka fel som inte är lika uppenbara som ger upphov till missförstånd. Man kan fråga sig vart denna företeelse kommer ifrån. Svaret är engelskan! I engelskan så särskriver man nästan hela tiden och då vi nästan drunknar i den anglo-amerikanska kulturen så smittar den även av sig på vårat eget språk och däri ligger alla särskrivningar och konstiga uttryck som lånats in från engelskan.

Många gånger så kan man även se brukande av ord som betyder något helt annat på svenska än på engelska, men ändå så använder man sig av ordet på svenska då det engelska ordet ligger så nära. Ett exempel är min föredetta arbetskamrat som fick ett meddelande från Scandic hotell som lydde:”Din bil har blivit konfirmerad”. Här har ordet blivit en försvenskning av engelskans ”confirm” som betyder ”bekräfta”, dock så betyder denna meningen att bilen har bekräftat sin tro till någon religiös lära!

Detta slarv som fått acceptans i media och av den stora massan är skadligt för det svenska språket och andra språk där detta förekommer. Jag kan förstå att man måste låna in ord ibland för att fylla ut behovet där det inte finns något ord för en sak eller företeelse, men varför ska man låna in grammatik, eller varför ska man slarvigt ersätta helt fungerande svenska ord med svengelska eller engelska ord? Eller ska vi bara konstatera att den nusvenskan epok som den gamle herr Strindberg inledde är förbi och anglosvenskans epok har tagit vid?

Detta är inget vanligt inlägg. Detta är svar till de troll, motståndare, debatörer, sympasitörer och slikt, som debaterar denna artikel http://www.hbl.fi/text/inrikes/2010/5/19.../5/19/w47170.php

Många frågar sig varför en majoritet ska tvingas lära sig svenska för att ge service åt en minoritet. Nå detta är bara att tänka inom en väldigt liten låda. Jag anser att först och främst så lär man sig helt för sin egen skull, sedan för samhällets skull och sist och slutligen för statens skull.

För sin egen skull

Man lär sig för sin egen skull för att klara sig bra i livet med hjälp av det man lär sig. Men vet aldrigt riktigt när man kan få användning för det man lärt sig i skolan och därför är det bra att försöka ta upp en så bred allmänbildning som möjligt med vissa få inriktningar. På så sätt lär man sig att tackla många problem som kan uppstå på vägen genom sitt liv. Vad har det här med svenskan i Finland att göra då? Jo, svenskan är det största språket i Finland efter finskan. Svenskan är också det största språket i Norden och ett av de officiella språken inom det nordiska samarbetet. Det land som för övrigt har mest samarbete med Finland är just Sverige. Med detta som grund pekar mycket på att det språk man kan tänkas ha mest nytta för i livet som finskspråkig finländare är just svenska.

För samhällets skull

Även om man inte tänker på det så ofta, så är den utbildning man får en mycket viktig del i upphållandet av det moderna samhälle vi bor i. Utan riktig utbildning så skulle det råda skendemokrati och en mycket störra risk för folklig manipulation än vad som råder idag. Vår höga standard på utbildning i Norden ger resultat då vi alltid hamnar mycket på mycket bra placeringar i mätningar som visar: korruption i världens länder, levnadsstandard i världens länder, utbildningskvalitet i världens länder, fattigdom i världens länder och så vidare. Mycket av alla dessa resultat är frukten av det nordiska samarbetet. Då svenska, norska och danska är nordiska rådets/nordiska ministerrådets arbetsspråk så är utbildningen i svensk i Finland och i danska på Island mycket viktigt. Mycket av den solidaritetsgrund som ligger för det nordiska samarbetet är just de tre fastlandsskandinaviska språken. Misförstå mig inte. Även de andra språken som talas i Norden är mycket viktiga, då de är en del av det nordiska arvet(finska med sub-dialekter, alla former av samiska, inuiternas språk, färiska och isländska).

För statens skull

Staten har till intresse att befolkningen är utbildad för att det moderna rättssamhället ska kunna upprätthållashållas. Till detta kommer att en välutbildad befolkning kan lättare lösa problem som landet kan hamna i, så som, miljöhot, hot från främmande makt, naturkatastrofer o.s.v

Så nu har jag gått igenom varför man utbildar sig och pekat på varför man först och främst ska lära sig saker för sin egen skull. Man lär sig inte ett språk för att ge service åt någon annan, men mångt och mycket för att öka sin egna konkurenskraft och för samhällets väl.

Demokratin i Norden

Många verkar ha fått den demokrati vi lever i om bakfoten. I norden råder representativ demokrati där representanterna i parlamenten representerar folket. Besluts ska göras enligt majoritetsomröstningar med respekt för minoriteterna. Att blint gå efter majoritetens vilja med respektlöshet för minoriteterna(oavsett vilken typ av minoriteter) skapar bara instabilitet i samhället. I historien finns många exempel på vad som händer om minoritetsgrupper körs över.

Språken i Norden

Någon nämner att man kan ju snacka engelska med de andra nordborna. Nå, då förlorar vi mycket av den nordiska solidariteten igen. Danska, svenska och de båda formerna av norska är till mycket stor del sinsemellan förståeliga. Dock så får jag höra många gånger att "svenskar förstår inte danska". Jag må erkänna att danskan har många svåra dialekter. Dock är inte standarddanskan svår att förstå alls och den danskan som islänningarna snackar är med en sådan melodi att den nästan är lika lättförstådd som norskan. Danskan med dess dialekter är också väldigt lätt att lära sig att förstå. Själv så lärde jag mig efter en månad utan att ens försöka förstå den. Vi kan ju samtidigt ta upp skriven danska. Den är så pass lätt att jag i princip alltid förstått den. Jag kan inte se att skriven dansk är svårare än skriven norsk. Jag kan till och med med handen på hjärtat säga att skriven dansk är lättare att förstå än svenskans skrivna närpesdialekt!

Bör modellen för svenskan i finskspråkiga skolor bestå som den är?

Knappast säger jag. Mitt förslag är att man har svenska från klass 4 till 6. Efter sexan kan man själv bestämma om man vill fortsätta med svenskan eller slå in på ett annat språk som är viktigt för Finland. Några exempel kan vara ryska(då ryssland är en av Finlands största handelspartners), tyska, franska eller engelska då dessa tre språk är nyckelspråk i EU. Jag må vara EU-skeptiker men det är fortfarande en realitet att Finland är med i EU och man bör göra det bästa av läget. Sedan efter grundskolan då man kommer till andra nivåns utbildning(yrkesskolor och gymnasium) så bör svenskan vara obligatorisk på de linjer det är skäligt att den är obligatoriskt. Som exempel behöver inte en bilmekaniker kanske inte svenska medans en som ämnar slå in på sjukvårdslinjen behöver den. I gymnasiet bör svenskan förbli obligatorisk då gymnasiet kan leda till så många yrken som det är helt skäligt med krav på svenska kunskaper. På detta sätt gör man svenskan mer valfri, men behåller kravet där det behövs.

En liten fotnot kan vara att jag anser utbildningen i nordiska språk i övriga Norden är förkastlig och bör utvidgas och reformeras mycket.

Nordisk Råds præsident Helgi Hjörvar(Island) snakker dansk:

http://www.norden.org/sv/aktuellt/nyheter/norden-maa-paavirke-internasjonale-beslutninger

Mer lättförståelig danska fra de nordiske råd +lite till:

http://www.youtube.com/user/NRNMR#p/a/ACCE9232FEA7B6CB/0/36EEXgai81E

I dagens debatt är Islam och dess följare ett hett ämne. Många ser islam och muslimer som ett hot mot den västerländska samhället och försöker inskränka deras rättigheter genom populistiska beslut och utspel. Islam behöver inte vara något problem om det hålls i den position som dagens nordiska religiösa samfund nu är, där kyrkan har mycket liten eller inget inflytande politiskt. Nog kan prästeri och dylikt väljas in i parlamenten men aldrig ser man att den lutherska kyrkan börjar kräva en massa lagstiftning för att främja deras egna dogmer. Den lutherska kyrkan och andra samfund som funnits en längre tid i det nordiska samhället har varit tvungen att anpassa sig enligt utvecklingen i Norden och därmed har också de religiösa samfunden hållit sig accepterade inom det nordiska samhället. Jag anser att denna mordernisering och anpassning av Islam är fullt möjligt på våra breddgrader med! Inte skulle lutheranerna eller pingstvännerna vara accepterade i vårat rättsamhälle om de började kräva särställning inom lagen eller införande av lagar som är anpassade efter bibelns dogmer.

Vad jag tror vi har här i Norden och i Europa är en kulturkrock på en grandios skala och att det är det som skapar polariseringen mellan de extrema lägren. Många muslimer kommer från en värld där Islam är statsreligion och många djupt troende muslimer ser att även det nya hemlandet bör vara så. Man måste dock minnas att många är på flykt från sina hemländer och kanske inte alls vill ändra det nya hemlandet i den Islamska riktningen. Dock så brukar det sägas att ”tomma tunnor skramlar mest” och de mest extrema som kommer från de islamska länderna är också de som gör mest ljud av sig. Denna minoritet bland invandrarna/flyktingarna gör att de som bor i värdlandet känner att deras kultur och rättsuppfattning är hotad och börjar därför rösta populistiskt. Därav förbjudandet av minareter i Schweiz och liknande. Min egen uppfattning är att en tyst minaret inte stör någon. Börjar det däremot ylas från minareten så är det en annan fråga.

Min lösning på problemet är att alla stater bör sträva efter total sekularisering. I varje grundlag bör stå att ”X är ett sekulärt land och har därför ingen statsreligion och får heller inte särbehandla något trossamfund eller religiös livsåskådning”. Med detta tillägg i grundlagen så håller man tro från den politiska gången och samhället kan fortsätta framskrida utan att hållas fast på tusenåriga dogmer. Att man särbehandlar en religion öppnar upp för andra religiösa samfund att sätta krav på införandet av sin egna religiösa lagar i statens lagbok. Ett totalt sekulerat samhället har inte denna öppning då ingen religion särbehandlas. I Sverige är kyrka och stat skilda från varandra, men ändå så uppbär svenska kyrkan sin medlemsavgift med hjälp av det svenska statliga skatteverket. Inte ens sådant här bör tillåtas då det är en form av särbehandling av ett religiöst samfund. Vad jag nämnde som lagförslög går inte heller mot yttrandefriheten. Lagen skulle bara hindra att man inte kan stadga lagar som särbehandlar trossamfund. Kulturen från mellanöstern kan berika vårat samhälle, men också vara kontraproduktivt om man låter mellanösterns majoritetsreligion påverka våran lagstiftning. För min del så kan alla vara muslimer eller vad man nu vill, bara det inte påverkar politiken! Som vänsterpartiets(Sverige) partiledare Lars Ohly en gång sa:”En religion kan vara mycket viktig men den får aldrig påverka i politiken”

Jag har ända sedan barnsben haft en skeptisk hållning gentemot EU. Först som 9 åring var det nog bara en ryggradskänsla, men nu på senare tid så är jag helt och hållet övertygad över hur pass odemokratiskt och kulturfientligt EU är och är på väg att bli. Att gå med i EU är som att gå ner sig i ett träsk. När man väl är där så är det nästan helt omöjligt att tas sig ur. Ett bevis på detta påstående är hela EU-samfundets respektlöshet för ett nej. För att citera Sveriges förre statsminister Göran Persson: ”Om det blir ett nej i kommande omröstning om EMU så kommer vi att ha en ytterligare omröstning”. Eller varför inte ta Irlands omröstning angående Lissabonfördraget? Där röstades det starkt emot Lissabonfördraget, men sedan krävde EU en ny omröstning direkt efter. Tyvärr så slutade det den gången med ett ja. Lissabonfördraget gick igenom och nu kan jag med säkerhet säga att EU inte består av 27 suveräna stater. Vi har nu en gemensam ”utrikesminister” och en gemensam president som inte ens är folkvald!

Lissabonfördraget förde alltså med sig många saker som kännetäcknar en enhets stat. President, utrikesminister och medborgarskap. Till det så hade EU redan en egen flagga och en gen nationalsång! EU-lag står också över nationell lag och det är nog det här som bevisar att man inte kan kalla ett land inom EU för en suverän och självständig stat. En suverän stat bestämmer självständigt över sina egna lagar och inte av andra länders intressen. Dock kan en suverän stat lagstifta i enlighet med internationella intressen, men detta är omöjligt inom EU.

Men det mest obehagliga med EU är det demokratiunderskott som finns inom det. Vi väljer en massa folk till EU-parlamentet som i princip är helt maktlösa! Parlamentet kan inte ge lag propositioner och kan inte heller rösta angående om lagar ska klubbas igenom eller ej. Parlamentets uppgift är att fungera som debattforum och ge råd åt kommissionen och ministerrådet. Det parlamentet kna göra är att avsätta kommissionen med 2/3 majoritet och ge godkännande om nya medlemsländer. Den reella makten ligger hos europeiska kommissionen och Europeiska unionens råd. I de frågor som medlemsländerna gett upp sin självbestämmanderätt har europeiska kommissionen mycket makt och kan oligarkiskt stadga lagar inom dessa områden som medlemsländerna måste följa! Europeiska kommissionen är också det enda organ som kan ta intiativ till nya lagar.

Det andra huvudet på det oligarkiska på det tvehövdade EU-monstret är europeiska unionens råd. Detta råd består av medlemsländernas utrikesministrar eller de ministrar som en viss fråga berör. Till exempel medlemsländernas jordbruksministrar om jordbruksfrågor dryftas. Rådet beslutar om de lagintiativ som kommissionen ger som sedan blir lag i medlemsländerna. Ett medlemsland kan inte välja att ignorera en överstatlig lag som klubbas igenom inom rådet. I EU ligger makten hos en tvehövdad oligarki som inte blivit vald till sina platser av folket i EU. Folket väljer ”rådgivare” som har väldigt inskränkt beslutandemakt. Parlamentet fungerar som ett debattforum, men vad spelar det för roll om någon parlamentariker lyckas övertyga en annan parlamentariker då de ändå nästan inte har någon makt? Jag skulle vilja säga att dagens EU är en blandning av Spartas oligarki med två kungar och Gustav III:s ”envälde” där bara monarken kunde ge förslag till lagar. Det är denna oligarki som vi har gett upp vår självständighet till. Det är denna oligarki som euroländerna gett upp sin ekonomiska politik till. Om Danmark, Sverige och Storbrittanien har svårt att på riktig kalla sig självständiga länder så är det en reell omöjlighet för euroländerna. Nog kommer dessa länder att kalla sig suveräna stater även om de facto deras internationella åtaganden och ländernas egna grundlagar kommer att säga emot varandra. Ännu har inte EU utropat sig som till ensuverän europeisk stat.

Jag har nu behandlat de demokratiska delarna av mitt EU-motstånd. Jag ska nu behandla det kulturella inom EU. När EU började växa explosionsartat under 90-talet så pratade man om en handelsunion mellan självständiga länder, för att främja handel och produktion inom europa. Man pratade också om EU som ett fredsprojekt då länder som indkar handel med varandra är mindre benägna att starta krig mot varandra. I många östeuropeiska länder och Finland har man också sett EU som ett sätt att distansera sig från det forna Sovjetunionen. Det som sedan har hänt är attt EU har gått mer och mer mot en enhetsstat med federalistisk grund. En produkt av denna väg är att man nu kan börja se tendenser på att man försöker utradera de kulturell skillnader inom som finns EU. Man har redan börja pratat om europeisk kultur som om det skulle vara en homogen kultur, istället för den heterogena kulturen den faktiskt är! Ofta hör man talas om att ett mångkulturelt samhälle är något eftersträvansvärt, men faktum är att det inte finns plats för många kulturer i det homogent kulturella europa. Redan har jag sett i skolböcker där man pratar om europeisk historia som om det skulle vara ett lands historia. Även då jag löste boken i samhällshistoria så var det helt uppenbart att boken var helt vriden till EU:s fördel. Man lyfta bara upp det goda med EU, medans alla EU:s baksidor sopas under mattan. För något år sedan kom ett förslag om en historiebok för hela europa. Några såg det omöjliga i det hela medans andra såg det som en förträfflig idé.

Europa är fyllt av länder med egna kulturer som varier inom sig. Och ibland kan ländernas kulturer likna varandra, men man kan aldrig tala om en homogen europeisk kultur. Till och med rättsuppfattningarna kan variera jättemycket de europeiska länderna emellan och också ländernas förutsättningar varierar jättemycket. Jag kan se att länder med närliggande kultur och rättsuppfattning kan slås ihop. Detta hände också mycket under nationalismens tid. Då slogs de tyska staterna ihop, Italien skapades och det var också mycket nära att även Skandinavien skapades som ett land. Det kulturella mångfaldet är en mycket viktig och berikande del i dagens värld och företag som eurofilerna försöker få igenom är en skymf mot den kulturella mångfalden.

Nu kommer lite spekulationer om varför det finns denna vilja om ett enhetligt och land och kultur. Jag tror att det finns många ekonomiska element som spelar in i detta rävspel kallat EU. Stora företag vill kunna sälja produkter med liten variation till så många som möjligt. Man kan sälja en vara i Spanien men kanske inte i Polen, då det finns olika kulturella skillnader. Men lyckas man få en snarlik kultur i hela Europa så kan man också sälja varan i hela Europa. Kanske det även i framtiden kommer krav på ett gemensamt språk för hela EU? Stora övernationella företag behöver inte heller gränser och ser att gränserna bryts ner så mycket som möjligt och därför ligger den europeiska enhetsstaten i storkapitalets intressen. Kapitalets intressen återspeglas många gånger i politiken och även på EU-nivå. En vilja att få ett homogent kulturelt Europa är också för att skapa stabilitet och så att alla ”länder” tänker ”lika”. Med andra ord att länderna börjar arbeta för EU:s bästa och inte det egna landets särintressen. Dock så är EU en tävling om vilket land som får de finaste tjänstemannaplatserna och politiska platserna inom EU. EU är mer än tävling än ett samarbete och de länder som arbetar hårdast för EU samlar mest god vilja-poäng och får på så sätt de finaste platserna.

Jag ser att problemet med EU är att det är för stort och fyllt med för många särintressen. Mindre enheter är att föredra där likvärdiga stater kan gå samman och samarbeta med andra länder internationellt. De Nordiska länderna har en lång historia med gemenskap samarbete och ömsesidigt förtroende. De nordiska länderna har kommit så långt att de åter igen kan börja tänka på att gå ihop till en enhetsstat, då de Norden har till stor del en likvärdig lagstiftning som inte kommer utifrån, en likvärdig kultur och geografiskt likvärdiga förutsättningar. Som Gunnar Wetterberg sa:”Norden kan gå mycket längre än EU”

Skottar och en stor skara i de nordiska länderna utmärker sig i Europa på ett lite specielt sätt. Och det är oviljan att kalla sig europé. Första gången jag riktigt fick erfara detta var då en kompis från Skottland sa: ”Markus! Du som är europé...” vilket mitt svar blev: ”Du är ju mer europé än vad jag är!”. Vad anledningen är att man inte vill kalla sig europé i Skottland är kan jag bara gissa mig till, men det har nog gissningsvis att göra med de självständighetssträvande som finns bland många skottar. Kan denna strävan också påverka opinionen mot EU? I vilket fall så såg jag senare ett program på SVT som bara förstärkte denna fördom som jag har. Är det mer än bara en fördom att de flesta skottar vill distansera sig från Europa?

Själv är jag uppväxt i central-Norden och utflyttad till öst-Norden och det skulle aldrig falla mig in att kalla mig själv för europé. Jag är Ljusnebo-Hälsing-Skandinav/Nordbo-Jordling (Jag föredrar skandinav av estetiska skäl). Till och med vid tiden för Sveriges EU-val kände jag instinktivt att det inte var en bra idé och har sedan dess bara blivit mer och mer övertygad om hur EU är ett väldigt dåligt projekt. Jag är inte emot freds- och stabilitetstänkandet, men jag är helt emot kulturbyggandet och det överstatliga lagstiftandet för hela Europa. Europa mår mycket bättre av sina säregna kulturer och lagar som är i symbios med kulturen. Som exempel är EU:s jorbrukspolitik som är i princip likadan för hela EU, även om jordbruksförutsättningarna är helt annorlunda i södra europa jämfört med norra europa.

Många eurofiler påstår att det finns en homogen europeisk kultur. Vad är det för skitsnack egentligen? Kulturskillnader kan man till och med finna mellan norra Sverige och södra Sverige! Eller varför inte ta östra Finland och västra Finland? En kultur inom ett land kan vara närliggande men aldrig homogen. Förslag om en gemensam historiebok för hela Europa har till och med föreslagits, vilket enligt mig är ett dött projekt innan det ens börjat. I Europa finns på tok för mycket synvinklar på historiska händelser och historiebeskrivning är nästan helt subjektiv i någon grad.

I Norden har alltid funnits en stor skeptisism mot EU, men ändå har tre länder gått med av olika anledningar. Finland gick med mycket för att distansera sig från Ryssland. Finland hade varit mycket styrt av Sovjetunionen och detta var ett sätt att distansera sig från grannen i öst efter Sovjetunionens fall. Sveriges och Danmarks jakande kan jag fortfarande inte riktigt förstå, men jag kan gissa att det berodde på rädsla att stå utanför.

Min ovilja att kalla mig europe grundar sig mycket i det att jag ser att jag har mycket mer gemensamt politiskt och kulturelt än med övriga europa. I Norden har vi den ”vi” känsla som jag aldrig tror kommer att kunna utvekla sig i Europa som helhet.

Jag skrev ett arbete i min modersmålskurs om identitet och finlandssvenskhet, som också innehöll mycket om vad jag tidigare skrev om min identitet. Detta kan ses som ett komplement.

Finlandssvenska och min egen identitet

Då jag har svårt att se det typiska i det finlandssvenska, av den anledningen att jag finner samma kulturella företeelser på många andra utomfinländska ställen, så kommer jag att utgå från fördommar som finns om finlandssvenskar och finlandssvenskhet. Jag kommer vidare att behandla min egna språkliga identitet som är lite speciell då jag inte kan identifiera mig som finlandssvensk, rikssvensk, sverigefinländare eller halvfinne och hur jag kom till den position jag är i idag.

Jag har för det mesta upptäckt vilka fördommar som finns angående finlandssvenskar i min kontakt med den finskspråkiga majoriteten. Fördommar angående finlandssvenskar från rikssvenskt håll är helt obefintliga, eftersom som man i Sverige talar om folket i Finland som finnar och då helt oberoende språklig tillhörighet. Ibland nämns ordet finlandssvensk, men det är mer ett undantag. Jag vill minnas min gamla idrottslärare [---]. Ett helt svenskklingande namn och helt troligt en finlandssvensk. Trots detta så var han allmänt benämnd som en finne bland eleverna i skolan på grund av hans dialekt. Även jag brukar skämtsamt bli benämnd som ”finnjävel” av mina vänner i Sverige, trots mitt hälsingemål jag talar då jag är i hembyn. Jag har varit tvungen att anpassa min dialekt en aning då jag inte blivit förstådd utanför kommungränsen. Nå ,de fördommar jag fått erfara är bland annat att alla finlandssvenskar är mycket välbärgade. Detta påstående brukar dock den som påstår det på någon sorts nivå ändå fatta att det inte är sant. En sak som jag dock har märkt är att en del tror att finlandssvenskar kräver ovanligt mycket service på det egna språket. Själv kan jag inte se vart detta påstående kommer ifrån. Min egen uppfattning är att finlandssvenskar på tok för lätt byter direkt till finska då de lämnar den egna ”sfären”. Om nu alla krävde service på svenska hela tiden så skulle ju nivån på svenskan bland de finskspråkiga vara mycket högre, eftersom alla finskspråkiga då skulle vara tvungna att öva upp den svenska de kan. I den finlandssvenska kulturen som jag kan se som utmärker den, är den ”normala svenska kulturen” med inslag av företeelser som kommit in från vad som skiljer den finska kulturen från den svenska. Till exempel så skiljer sig matkulturen en aning. Samt inlånade ord från finskan, som är så kallade finlandismer. Även mycket av den finska grammatiken har på vissa håll smygit sig in i språket. Minns nu att jag skriver ur nyländsk synvinkel och jag kan också förstå att inom dialektgrupper finns egenheter.

Det som jag kan få ut av det jag nu själv skrivit är att det typiskt finlandssvenska är den kulturella blandningen av det svenska och det finska. Dock så återfinner man mycket av den finländska kulturen i norra Sverige, men det finlandsvenska är en sorts bro mellan det genuint finska och det genuint svenska. Om man nu kan tala om något genuint svenskt.

Sedan barnsben har jag haft en indirekt underliggande vilja för det nordiska. Jag minns en gång då kriget på Balkan var i full gång och 200 flyktingar skulle placeras i byn. Kan nämnas att då fanns ungefär 2800 invånare i byn och 200 flyktingar från Balkan nog skulle märkas. Det som hände var att byns skola började med mycket förberedande arbete. En sak var en pjäs som sattes upp som handlade om en främlingsfientlig person. Det som hände var att denna person blev ifrågasatt om hur han skulle känna sig om han var tvungen att fly frin sitt land och hur han skulle känna sig om han blev bemött med samma fientlighet. Vad som händer sedan kan låta vara lämnat för sig. Det viktiga var att det väkta frågan i mig att: Vart skulle jag vilja fly om det blev krig i Sverige? Den första känslan var -på grund av mina rötter- Finland. Dock så tänkte jag att språket kan jag ju inte(jag visste lite om Finlands tvåspråkighet på den tiden) så Norge är nog ett bättre alternativ. Jag kände att det Norska språket och den kulturen var nästan synonymer med Sverige och den svenska kulturen. Med andra ord så skulle jag känna mig hemma där. Dessa tankar var nog så pass filosofiska för ett barn i den åldern kan bli, men just denna händelse skulle få stor betydelse för min egen identitets riktning. Åren gick och jag blev äldre. Jag minns att i skolan fanns nog något om det nordiska och den nordiska språkförståelsen, men det lämnades otroligt mycket kvar att önska och idag undrar jag varför man inte tvingades läsa åtminstone en skönliterär roman på danska eller norska. Den riktigt första kontakten jag fick var när jag började spela online-spelet Guild Wars. Här fick man möta människor från många deler av världen, men man fick också möta sina grannar i Danmark, Norge och Finland. I början så snackade jag engelska med danskarna och norrmännen. Av en ren händelse så delade jag lägenhet med en gammal kompis och hans danska flickvän. Den flickvännen pratade ofta med sin mamma med hjälp av programmet ”skype”. I början så lät allt som något sorts sladdrande och jag brydde mig inte ens i att försöka lyssna på det. Men efter att jag bott i samma lägenhet och inaktivt lyssnat på danskan i cirka en månad, så upptäckte jag att jag hade börjat förstå varenda ord som hon sa till sin mamma! Detta var helt revolutionerande för min del. Från att inte nästan fattat ett ord av den talande danskan så hade jag lärt mig att förstå den näst intill fullständigt utan att lyfta ett finger. Detta gjorde också att jag började uppmana alla danskar och norrmänn jag träffade på i spelet att skriva till mig på deras eget modersmål. Detta var ett vidare steg i min identitets ”evolution”. Nu hade jag kommit så långt att näst intill hela den nordiska sfären var helt öppen för mig. Dock så fanns lite av den ungdomsrebelliska attityden kvar mot Danmark. Arvsfientligheten har ju trots allt levt kvar till dagens fotbollslandskamper. Dock så är rivaliteten idag av en helt vänlig natur. Dock så skulle även denna attityd så småningom försvinna.

Genom spelet så träffade jag också min nuvarande fru och det slutade helt med att jag flyttade till Finland. Innan jag flyttat till Finland så hade jag tack vare att min mor var finsk medborgare fram till 1984 förvärvat ett finskt medborgarskap. Jag har även kvar mitt svenska medborgarskap. Flytten till Finland gjorde att jag starkt fick upp ögonen för det förträffliga i det nordiska samarbetet som var mig till mycket hjälp tillsammans med att jag redan var finsk medborgare. Först så bodde jag i Tammerfors och jag hade inte riktigt kommit i kontakt med några finlandssvenskar än. Jag hade en kort praktik på svenska lågstadiet i Tammerfors och det var då som jag lite smått kom i kontakt med de så kallade finlandismerna. Men det var inte förräns jag fick jobb på ett dagis Grankulla som jag på riktigt kom i kontakt med den allmänna dialekt som talas här i Finland. Dock så finns ju endel ord här nere som inte finns i Österbotten. Jag upptäckte fort att många uttryck föll mig mer i smaken än de jag hade med i bagaget. Bland annat så var ”halare” ett ord som jag fann helt briljant och mycket mer svenskklingande än ordet som är allmänt i Sverige. Det vill säga ”overall” som skriker ut sin anglobakgrund. Halare är också mycket beskrivande i och med att man halar upp kläderna på sig. Även ”rådda” var ett ord som föll mig starkt i smaken och jag har även sett att ordet börjat sprida sig i Sverige då ordet används i public-service bolaget SVT:s program ”Plus”. Samtidigt som det finns mycket språkförbistring inom den finlandssvenska sfären så finns också mycket som berikar det svenska språket. Nu påstår jag inte att det är bättre i Sverige där det råder en nästan extrem övertro på engelska och engelska ord lånas brutalt in i det svenska språket när det redan finns mycket bra svenska ord för en företeelse.

Min nordism hade nug också tagit till ganska radikala former. Jag hade börjat titta på norska och danska filmer och TV-program utan textning. Min finska hade också börjat bli bättre och inom en snar framtid så ser jag att Isländska är det enda språk som saknas mig bland de nordiska majoritetsspråken. Efter mycket kontakt på internet med liktänkande norrmän, danskar etc. Så började jag känna att danskan och norskan även hade saker som var mer i min smak. T.ex ”kk” istället för ”ck” och att man kan ersätta ett engelskt ord i en skandinavisk dialekt med ett skandinaviskt ord som finns i en annan skandinavisk dialekt och ändå bli helt förstådd av sina nordiska grannar. För mig började gå upp för mig det dumma i att ha tre olika språk som näst intill är fullt förståeliga språkgrupperna emellan. För mig har det blivit lite främmande att kalla mig svenskspråkig, då jag hellre kallar mig skandinaviskspråkig. Folk har sagt till mig att det är nästan omöjligt att förstå talad danska. Mitt motargument är att de har svåra dialekter i Danmark, men nyhetsdanska, eller standarddanska är otroligt lätt att förstå efter bara kanske en timmes övande. Islänningarna snackar också en mycket lättförstådd danska. Det kan ses i de intervjuer där finlandssvensken intervjuvar en isländsk politiker på svenska och politikern svarar på sin danska han lärt sig i skolan.

Problemet med min språkliga identitet är att den är otroligt främmande för många och jag stöter ofast på oförståelse. Skulle jag till exempel fråga en finskspråkig sjukvårdare ”snakker du skandinavisk” så kan du kanske själv lista ut vad som händer näst. Så tyvärr säga många gånger säga att jag snackar svenska, då uttrycket ”skandinaviska” än så länge är främmande för många människor. En stor fördel med min identitet är att jag har tillgång till litteratur och kultur på ett mycket närmare sätt än vad jag tidigare haft. Nu ser jag inget problem i att läsa en bok på norska eller danska om det nu skulle vara en författares modersmål. Jag kan också förstå och göra mig förstådd på en helt annan nivå i de nordiska länderna. Även många ord som används vardagligt i hälsingemålet men inte så ofta normalt i svenskan har jag också funnit i norskans och danskans dagliga språk. Även böjningen -er i ord återfinns i de västskandinaviska dialekterna. Ett exempel är att i Hälsingland säger man ”hopper” istället för ”hoppar”, eller ”lopper” istället för loppor. Mitt talda språk har sin grund i hälsingemålet med influenser av finlandssvenska företeelser och norska och danska influenser. Även när jag skriver ledigt på internet så brukar jag använda mig av blandspråk enligt den modell jag precis nämnde. Dock så använder jag mig av standardsvenska då jag skriver till myndigheter och i andra mer officiella ärenden.