Jag skrev ett arbete i min modersmålskurs om identitet och finlandssvenskhet, som också innehöll mycket om vad jag tidigare skrev om min identitet. Detta kan ses som ett komplement.

Finlandssvenska och min egen identitet

Då jag har svårt att se det typiska i det finlandssvenska, av den anledningen att jag finner samma kulturella företeelser på många andra utomfinländska ställen, så kommer jag att utgå från fördommar som finns om finlandssvenskar och finlandssvenskhet. Jag kommer vidare att behandla min egna språkliga identitet som är lite speciell då jag inte kan identifiera mig som finlandssvensk, rikssvensk, sverigefinländare eller halvfinne och hur jag kom till den position jag är i idag.

Jag har för det mesta upptäckt vilka fördommar som finns angående finlandssvenskar i min kontakt med den finskspråkiga majoriteten. Fördommar angående finlandssvenskar från rikssvenskt håll är helt obefintliga, eftersom som man i Sverige talar om folket i Finland som finnar och då helt oberoende språklig tillhörighet. Ibland nämns ordet finlandssvensk, men det är mer ett undantag. Jag vill minnas min gamla idrottslärare [---]. Ett helt svenskklingande namn och helt troligt en finlandssvensk. Trots detta så var han allmänt benämnd som en finne bland eleverna i skolan på grund av hans dialekt. Även jag brukar skämtsamt bli benämnd som ”finnjävel” av mina vänner i Sverige, trots mitt hälsingemål jag talar då jag är i hembyn. Jag har varit tvungen att anpassa min dialekt en aning då jag inte blivit förstådd utanför kommungränsen. Nå ,de fördommar jag fått erfara är bland annat att alla finlandssvenskar är mycket välbärgade. Detta påstående brukar dock den som påstår det på någon sorts nivå ändå fatta att det inte är sant. En sak som jag dock har märkt är att en del tror att finlandssvenskar kräver ovanligt mycket service på det egna språket. Själv kan jag inte se vart detta påstående kommer ifrån. Min egen uppfattning är att finlandssvenskar på tok för lätt byter direkt till finska då de lämnar den egna ”sfären”. Om nu alla krävde service på svenska hela tiden så skulle ju nivån på svenskan bland de finskspråkiga vara mycket högre, eftersom alla finskspråkiga då skulle vara tvungna att öva upp den svenska de kan. I den finlandssvenska kulturen som jag kan se som utmärker den, är den ”normala svenska kulturen” med inslag av företeelser som kommit in från vad som skiljer den finska kulturen från den svenska. Till exempel så skiljer sig matkulturen en aning. Samt inlånade ord från finskan, som är så kallade finlandismer. Även mycket av den finska grammatiken har på vissa håll smygit sig in i språket. Minns nu att jag skriver ur nyländsk synvinkel och jag kan också förstå att inom dialektgrupper finns egenheter.

Det som jag kan få ut av det jag nu själv skrivit är att det typiskt finlandssvenska är den kulturella blandningen av det svenska och det finska. Dock så återfinner man mycket av den finländska kulturen i norra Sverige, men det finlandsvenska är en sorts bro mellan det genuint finska och det genuint svenska. Om man nu kan tala om något genuint svenskt.

Sedan barnsben har jag haft en indirekt underliggande vilja för det nordiska. Jag minns en gång då kriget på Balkan var i full gång och 200 flyktingar skulle placeras i byn. Kan nämnas att då fanns ungefär 2800 invånare i byn och 200 flyktingar från Balkan nog skulle märkas. Det som hände var att byns skola började med mycket förberedande arbete. En sak var en pjäs som sattes upp som handlade om en främlingsfientlig person. Det som hände var att denna person blev ifrågasatt om hur han skulle känna sig om han var tvungen att fly frin sitt land och hur han skulle känna sig om han blev bemött med samma fientlighet. Vad som händer sedan kan låta vara lämnat för sig. Det viktiga var att det väkta frågan i mig att: Vart skulle jag vilja fly om det blev krig i Sverige? Den första känslan var -på grund av mina rötter- Finland. Dock så tänkte jag att språket kan jag ju inte(jag visste lite om Finlands tvåspråkighet på den tiden) så Norge är nog ett bättre alternativ. Jag kände att det Norska språket och den kulturen var nästan synonymer med Sverige och den svenska kulturen. Med andra ord så skulle jag känna mig hemma där. Dessa tankar var nog så pass filosofiska för ett barn i den åldern kan bli, men just denna händelse skulle få stor betydelse för min egen identitets riktning. Åren gick och jag blev äldre. Jag minns att i skolan fanns nog något om det nordiska och den nordiska språkförståelsen, men det lämnades otroligt mycket kvar att önska och idag undrar jag varför man inte tvingades läsa åtminstone en skönliterär roman på danska eller norska. Den riktigt första kontakten jag fick var när jag började spela online-spelet Guild Wars. Här fick man möta människor från många deler av världen, men man fick också möta sina grannar i Danmark, Norge och Finland. I början så snackade jag engelska med danskarna och norrmännen. Av en ren händelse så delade jag lägenhet med en gammal kompis och hans danska flickvän. Den flickvännen pratade ofta med sin mamma med hjälp av programmet ”skype”. I början så lät allt som något sorts sladdrande och jag brydde mig inte ens i att försöka lyssna på det. Men efter att jag bott i samma lägenhet och inaktivt lyssnat på danskan i cirka en månad, så upptäckte jag att jag hade börjat förstå varenda ord som hon sa till sin mamma! Detta var helt revolutionerande för min del. Från att inte nästan fattat ett ord av den talande danskan så hade jag lärt mig att förstå den näst intill fullständigt utan att lyfta ett finger. Detta gjorde också att jag började uppmana alla danskar och norrmänn jag träffade på i spelet att skriva till mig på deras eget modersmål. Detta var ett vidare steg i min identitets ”evolution”. Nu hade jag kommit så långt att näst intill hela den nordiska sfären var helt öppen för mig. Dock så fanns lite av den ungdomsrebelliska attityden kvar mot Danmark. Arvsfientligheten har ju trots allt levt kvar till dagens fotbollslandskamper. Dock så är rivaliteten idag av en helt vänlig natur. Dock så skulle även denna attityd så småningom försvinna.

Genom spelet så träffade jag också min nuvarande fru och det slutade helt med att jag flyttade till Finland. Innan jag flyttat till Finland så hade jag tack vare att min mor var finsk medborgare fram till 1984 förvärvat ett finskt medborgarskap. Jag har även kvar mitt svenska medborgarskap. Flytten till Finland gjorde att jag starkt fick upp ögonen för det förträffliga i det nordiska samarbetet som var mig till mycket hjälp tillsammans med att jag redan var finsk medborgare. Först så bodde jag i Tammerfors och jag hade inte riktigt kommit i kontakt med några finlandssvenskar än. Jag hade en kort praktik på svenska lågstadiet i Tammerfors och det var då som jag lite smått kom i kontakt med de så kallade finlandismerna. Men det var inte förräns jag fick jobb på ett dagis Grankulla som jag på riktigt kom i kontakt med den allmänna dialekt som talas här i Finland. Dock så finns ju endel ord här nere som inte finns i Österbotten. Jag upptäckte fort att många uttryck föll mig mer i smaken än de jag hade med i bagaget. Bland annat så var ”halare” ett ord som jag fann helt briljant och mycket mer svenskklingande än ordet som är allmänt i Sverige. Det vill säga ”overall” som skriker ut sin anglobakgrund. Halare är också mycket beskrivande i och med att man halar upp kläderna på sig. Även ”rådda” var ett ord som föll mig starkt i smaken och jag har även sett att ordet börjat sprida sig i Sverige då ordet används i public-service bolaget SVT:s program ”Plus”. Samtidigt som det finns mycket språkförbistring inom den finlandssvenska sfären så finns också mycket som berikar det svenska språket. Nu påstår jag inte att det är bättre i Sverige där det råder en nästan extrem övertro på engelska och engelska ord lånas brutalt in i det svenska språket när det redan finns mycket bra svenska ord för en företeelse.

Min nordism hade nug också tagit till ganska radikala former. Jag hade börjat titta på norska och danska filmer och TV-program utan textning. Min finska hade också börjat bli bättre och inom en snar framtid så ser jag att Isländska är det enda språk som saknas mig bland de nordiska majoritetsspråken. Efter mycket kontakt på internet med liktänkande norrmän, danskar etc. Så började jag känna att danskan och norskan även hade saker som var mer i min smak. T.ex ”kk” istället för ”ck” och att man kan ersätta ett engelskt ord i en skandinavisk dialekt med ett skandinaviskt ord som finns i en annan skandinavisk dialekt och ändå bli helt förstådd av sina nordiska grannar. För mig började gå upp för mig det dumma i att ha tre olika språk som näst intill är fullt förståeliga språkgrupperna emellan. För mig har det blivit lite främmande att kalla mig svenskspråkig, då jag hellre kallar mig skandinaviskspråkig. Folk har sagt till mig att det är nästan omöjligt att förstå talad danska. Mitt motargument är att de har svåra dialekter i Danmark, men nyhetsdanska, eller standarddanska är otroligt lätt att förstå efter bara kanske en timmes övande. Islänningarna snackar också en mycket lättförstådd danska. Det kan ses i de intervjuer där finlandssvensken intervjuvar en isländsk politiker på svenska och politikern svarar på sin danska han lärt sig i skolan.

Problemet med min språkliga identitet är att den är otroligt främmande för många och jag stöter ofast på oförståelse. Skulle jag till exempel fråga en finskspråkig sjukvårdare ”snakker du skandinavisk” så kan du kanske själv lista ut vad som händer näst. Så tyvärr säga många gånger säga att jag snackar svenska, då uttrycket ”skandinaviska” än så länge är främmande för många människor. En stor fördel med min identitet är att jag har tillgång till litteratur och kultur på ett mycket närmare sätt än vad jag tidigare haft. Nu ser jag inget problem i att läsa en bok på norska eller danska om det nu skulle vara en författares modersmål. Jag kan också förstå och göra mig förstådd på en helt annan nivå i de nordiska länderna. Även många ord som används vardagligt i hälsingemålet men inte så ofta normalt i svenskan har jag också funnit i norskans och danskans dagliga språk. Även böjningen -er i ord återfinns i de västskandinaviska dialekterna. Ett exempel är att i Hälsingland säger man ”hopper” istället för ”hoppar”, eller ”lopper” istället för loppor. Mitt talda språk har sin grund i hälsingemålet med influenser av finlandssvenska företeelser och norska och danska influenser. Även när jag skriver ledigt på internet så brukar jag använda mig av blandspråk enligt den modell jag precis nämnde. Dock så använder jag mig av standardsvenska då jag skriver till myndigheter och i andra mer officiella ärenden.

För många hundra år sedan så fanns i norden ett språk som tallades av svear, götar, daner, norrmän etc. Detta språk kallas nu för tiden kallas dett språk fornnordiska. Men varför snackar vi idag då olika språk här i Norden? Anledningarna är många, men främst så är det nog protestantismens intåg, som mycket var en produkt av kalmarunionens upplösning och Gustav Vasas tagande av makten. Man måste komma ihåg att under den här tiden så var allmogen nästan uteslutande icke läs- och skrivkunnigga, vilket betyder att det talade språket hade väldigt stora skillnader beroend på vart man bodde. Enligt dagens gränser så kunde det hända att en svensk förstod en norrman mer än vad svensken förstog en annan svensk. Gustav Vasas införande av protestantismen gjorde att finnarna fick ett skriftspråk, eftersom bibeln skulle finnas på folkets språk. Bibeln fick också en översättning från latin till svenska. Det man talar om som fanns innan Gustav Vasas Bibel kallas för fornsvenska, men var välldigt nära danskan och bland annat jag själv tvivlar på om man ens kan särställa språken innan Gustav Vasas Bibel. Gustav Vasas Bibel var alltså en viktig milstolpe i de nordiska språkens delande.

I Norge och Danmark var det så kallade ”kanslispråket” fortfarande danska och på grund av det så präglas än idag det norska bokmålet starkt av de danska influenserna från den dansk-norska unionstiden. Denna uppdelningen gav möjlighet för standardiserade språk att växa fram. Och då språket nu var delat så fanns olika förutsättningar för språkens utveckling, vilket skulle leda till att språken skulle växa från varandra. Det hände att danskan och norskan lånade in vissa ord från tyskan och andra språk, medan svenskan lånade in andra. Det intressanta är dock att man fortfarande kan hitta gemena nämnare mellan språken i språkens dialekter, vilket gör att en svensk dialekt kan vara mycket närmare det norska eller danska språket än vad det svenska standardspråket är. Man kan också se en -om än liten men ändå- trend att intresset för det nordiska ökar, vilket i sin tur kommer att leda till en harmonisering av språken kan komma att inträffa. Sådana tecken är att man kan se Skavlan i norsk och svensk TV samtidigt och att man åter igen i Nordiska rådet har dragit igång snacket om en gemensam/fälles nordisk TV/fjärnsyns-kanal.

Ett gemensamt nordiskt språg är mycket välkommet, men i Sverige och Finland anser jag att undvikandet för att försöka förstå danskan måste arbetas bort. Tänk på att jag skriver ur min synvinkel och jag vet inte hur det ser ut längre söderut i Sverige. I kontakt med myndigheter så finns redan den nordiska språkkonventionen, men denna måste ges mer uppmärksamhet. Konventionen innebär att de som snackar dansk, norsk, finsk, svensk eller isländska har rätt till sitt eget språk i kontakt med nordiska myndigheter. Detta borde också appliceras inom utbildningen på alla nivåer. Krävs det att man lämnar in arbete, ansökningar eller dylikt på svenska, så ska man också ha rätt att lämna in det på till exempel danska. Tv4 i Sverige har ett bra avtal med den svenska staten. De måste visa en viss procentdel av sina program på svenska, men också danska och norska är godkänt för att fylla kvoten.

Ett skandinaviskt språk är en 100%:ig möjlighet som öppnar dörrar till en mer dynamisk nordisk region. Vi kan ta del av varandras litteratur på ett mycket öppnare och lättare sätt. Samt att vi kan berika våra dialekter. Sug på orden ”fjärnsyn”, ”fälleskap” och halare! Otroligt vackra ord från våra dialekter! Så spola svenskan, norskan eller danskan, för vi snakker ju alla skandinavisk!

För två och ett halvt år sedan flyttade jag till den östraste delen av norden och kort på det började för mig något som kan se ut som en identitetskris. Jag blev en 2:a generationens sverigefinländare med svenska som modersmål boende i Finland. På det läggs att jag sedan ett halvår innan det förväret ett finskt medborgarskap. Så nu var jag en svenskspråkig sverigefinländare med dubbelt svenskt och finskt medborgarskap! Ser ni dilemmat i detta? I vilket fall så försökte jag komma in i det finska samhället, vilket visade sig mycket lätt då landet är tvåspråkigt finskt och svenskt. All vesäntlig information fanns på modersmålet och det fanns ett antal svenskspråkiga mediar att tillgå.

Tidigare i livet har jag känt någon form av dragning till de andra nordiska länderna, men det var först nu jag hiffa* hur mycket nära Finland faktiskt är Sverige! Många gånger har folken i Sverige och Finland samma fördommar om varandra. Det vill säga faktiska fördommar och inte att alla finnar är alkoholister eller att alla svenska män är fjollor. Även de båda ländernas politik är många gånger synonyma! I och med denna uppenbarelse för mig så började även jag komma till insikt över min identitet. Nu var jag inte längre svensk, sverigefinländare, halvfinne eller finlandssvensk! Nu hade jag blivit en Nordbo! Och inte bara det, utan även en skandinaviskspråkig nordbo!

*fatta

Från många ledande politiker i Sverige får man höra att de önskar en ny omröstning ett medlemskap i EMU. Jag funderar om Ja-sidan har svårt att svälja att de gick som det gick. Hela tiden görs undersökningar för att kolla vad det svenska folket tycker, för att hitta rätt tillfälle att starta en omröstning. Varför gör det inte liknande underökningar för att se om filket vill gå ur EU? Ett klart tecken på att vi säljer våran själ den gången vi eventuellt skulle säga ja är det i alla fall. Problemet är att många i Sverige är EU-skeptiker, men det finns inga alternativ för den EU-skeptiker som röstar i det högra fältet än att rösta på ett EU-positivt parti. Vägen för en sådan är nog lång innnan hen lägger sin röst på Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.

Jag själv kan leva med att Sverige är med i EU så länge det inte blir en federation. Dock så är EU mångt och mycket en federation redan. Bollen är i rullning och inget verkar visa att EU kommer att sluta sitt arbete i att göra EU till en federationistisk stat. Problemet är att många inte märker av det.

En Finländare sa en gång till mig:"Finländarna skulle ALDRIG ge upp sin självständighet". Nå tyvärr så har Finland redan gett upp den. Lissabonfördrag var den sista spiken i Finlands och alla andra länders EU-EMU-länders självständighetskista. Euron fick inte finländarna ens rösta om. Det bestämdes det om enbart på parlamentariskt vis.

Tyvärr så ser jag mig själv nödgad att röst SD i kommande val ÄVEN om där finns många ruttna ägg. Men vad har jag för alternativ? Nu har i alla fall de borgerliga partierna fattat att integrationspolitiken är ett totalt misslyckat företag. Men de kan jag inte rösta på, på grund av deras EU-hets. Vänsterpartiets planekonomiska hets är väll inte heller jag brinner för. Miljöpartiet? Nej landsbyggden behöver sin bensin för att överleva. *EDIT* Jag vill starkt påpeka att min röst på SD ärmycket av protest mot den politiska miljön som råder i Sverige. Och jag kommer nog knappast rösta på SD igen efter att de har kommit med i riksdagen*EDIT/SLUT*

Kapitalet(marknaden) kan inte erbjuda något annat än monotoni. Helst ser marknaden att vi ger upp våra språk, våra säregna kulturer och därmed också våra själar och bakgrunder, bara för att vi ska konsumera mera, och för att företagen ska kunna producera billigast möjliga produkt till största möjliga kundgrupp. Inhumanismen i detta företag är det groteskaste jag någonsin skådat och respektlösheten för individen är otrolig! Få är dom globala företagen som faktiskt respekterar ländernas kultur och språk.  Se Coca-cola till exempel. Först marknadsförde dom i Finland på de båda national språken. Sedan togs svenskan bort och nu är reklamföringen nästan uteslutande på engelska!