Jag skrev ett arbete i min modersmålskurs om identitet och finlandssvenskhet, som också innehöll mycket om vad jag tidigare skrev om min identitet. Detta kan ses som ett komplement.

Finlandssvenska och min egen identitet

Då jag har svårt att se det typiska i det finlandssvenska, av den anledningen att jag finner samma kulturella företeelser på många andra utomfinländska ställen, så kommer jag att utgå från fördommar som finns om finlandssvenskar och finlandssvenskhet. Jag kommer vidare att behandla min egna språkliga identitet som är lite speciell då jag inte kan identifiera mig som finlandssvensk, rikssvensk, sverigefinländare eller halvfinne och hur jag kom till den position jag är i idag.

Jag har för det mesta upptäckt vilka fördommar som finns angående finlandssvenskar i min kontakt med den finskspråkiga majoriteten. Fördommar angående finlandssvenskar från rikssvenskt håll är helt obefintliga, eftersom som man i Sverige talar om folket i Finland som finnar och då helt oberoende språklig tillhörighet. Ibland nämns ordet finlandssvensk, men det är mer ett undantag. Jag vill minnas min gamla idrottslärare [---]. Ett helt svenskklingande namn och helt troligt en finlandssvensk. Trots detta så var han allmänt benämnd som en finne bland eleverna i skolan på grund av hans dialekt. Även jag brukar skämtsamt bli benämnd som ”finnjävel” av mina vänner i Sverige, trots mitt hälsingemål jag talar då jag är i hembyn. Jag har varit tvungen att anpassa min dialekt en aning då jag inte blivit förstådd utanför kommungränsen. Nå ,de fördommar jag fått erfara är bland annat att alla finlandssvenskar är mycket välbärgade. Detta påstående brukar dock den som påstår det på någon sorts nivå ändå fatta att det inte är sant. En sak som jag dock har märkt är att en del tror att finlandssvenskar kräver ovanligt mycket service på det egna språket. Själv kan jag inte se vart detta påstående kommer ifrån. Min egen uppfattning är att finlandssvenskar på tok för lätt byter direkt till finska då de lämnar den egna ”sfären”. Om nu alla krävde service på svenska hela tiden så skulle ju nivån på svenskan bland de finskspråkiga vara mycket högre, eftersom alla finskspråkiga då skulle vara tvungna att öva upp den svenska de kan. I den finlandssvenska kulturen som jag kan se som utmärker den, är den ”normala svenska kulturen” med inslag av företeelser som kommit in från vad som skiljer den finska kulturen från den svenska. Till exempel så skiljer sig matkulturen en aning. Samt inlånade ord från finskan, som är så kallade finlandismer. Även mycket av den finska grammatiken har på vissa håll smygit sig in i språket. Minns nu att jag skriver ur nyländsk synvinkel och jag kan också förstå att inom dialektgrupper finns egenheter.

Det som jag kan få ut av det jag nu själv skrivit är att det typiskt finlandssvenska är den kulturella blandningen av det svenska och det finska. Dock så återfinner man mycket av den finländska kulturen i norra Sverige, men det finlandsvenska är en sorts bro mellan det genuint finska och det genuint svenska. Om man nu kan tala om något genuint svenskt.

Sedan barnsben har jag haft en indirekt underliggande vilja för det nordiska. Jag minns en gång då kriget på Balkan var i full gång och 200 flyktingar skulle placeras i byn. Kan nämnas att då fanns ungefär 2800 invånare i byn och 200 flyktingar från Balkan nog skulle märkas. Det som hände var att byns skola började med mycket förberedande arbete. En sak var en pjäs som sattes upp som handlade om en främlingsfientlig person. Det som hände var att denna person blev ifrågasatt om hur han skulle känna sig om han var tvungen att fly frin sitt land och hur han skulle känna sig om han blev bemött med samma fientlighet. Vad som händer sedan kan låta vara lämnat för sig. Det viktiga var att det väkta frågan i mig att: Vart skulle jag vilja fly om det blev krig i Sverige? Den första känslan var -på grund av mina rötter- Finland. Dock så tänkte jag att språket kan jag ju inte(jag visste lite om Finlands tvåspråkighet på den tiden) så Norge är nog ett bättre alternativ. Jag kände att det Norska språket och den kulturen var nästan synonymer med Sverige och den svenska kulturen. Med andra ord så skulle jag känna mig hemma där. Dessa tankar var nog så pass filosofiska för ett barn i den åldern kan bli, men just denna händelse skulle få stor betydelse för min egen identitets riktning. Åren gick och jag blev äldre. Jag minns att i skolan fanns nog något om det nordiska och den nordiska språkförståelsen, men det lämnades otroligt mycket kvar att önska och idag undrar jag varför man inte tvingades läsa åtminstone en skönliterär roman på danska eller norska. Den riktigt första kontakten jag fick var när jag började spela online-spelet Guild Wars. Här fick man möta människor från många deler av världen, men man fick också möta sina grannar i Danmark, Norge och Finland. I början så snackade jag engelska med danskarna och norrmännen. Av en ren händelse så delade jag lägenhet med en gammal kompis och hans danska flickvän. Den flickvännen pratade ofta med sin mamma med hjälp av programmet ”skype”. I början så lät allt som något sorts sladdrande och jag brydde mig inte ens i att försöka lyssna på det. Men efter att jag bott i samma lägenhet och inaktivt lyssnat på danskan i cirka en månad, så upptäckte jag att jag hade börjat förstå varenda ord som hon sa till sin mamma! Detta var helt revolutionerande för min del. Från att inte nästan fattat ett ord av den talande danskan så hade jag lärt mig att förstå den näst intill fullständigt utan att lyfta ett finger. Detta gjorde också att jag började uppmana alla danskar och norrmänn jag träffade på i spelet att skriva till mig på deras eget modersmål. Detta var ett vidare steg i min identitets ”evolution”. Nu hade jag kommit så långt att näst intill hela den nordiska sfären var helt öppen för mig. Dock så fanns lite av den ungdomsrebelliska attityden kvar mot Danmark. Arvsfientligheten har ju trots allt levt kvar till dagens fotbollslandskamper. Dock så är rivaliteten idag av en helt vänlig natur. Dock så skulle även denna attityd så småningom försvinna.

Genom spelet så träffade jag också min nuvarande fru och det slutade helt med att jag flyttade till Finland. Innan jag flyttat till Finland så hade jag tack vare att min mor var finsk medborgare fram till 1984 förvärvat ett finskt medborgarskap. Jag har även kvar mitt svenska medborgarskap. Flytten till Finland gjorde att jag starkt fick upp ögonen för det förträffliga i det nordiska samarbetet som var mig till mycket hjälp tillsammans med att jag redan var finsk medborgare. Först så bodde jag i Tammerfors och jag hade inte riktigt kommit i kontakt med några finlandssvenskar än. Jag hade en kort praktik på svenska lågstadiet i Tammerfors och det var då som jag lite smått kom i kontakt med de så kallade finlandismerna. Men det var inte förräns jag fick jobb på ett dagis Grankulla som jag på riktigt kom i kontakt med den allmänna dialekt som talas här i Finland. Dock så finns ju endel ord här nere som inte finns i Österbotten. Jag upptäckte fort att många uttryck föll mig mer i smaken än de jag hade med i bagaget. Bland annat så var ”halare” ett ord som jag fann helt briljant och mycket mer svenskklingande än ordet som är allmänt i Sverige. Det vill säga ”overall” som skriker ut sin anglobakgrund. Halare är också mycket beskrivande i och med att man halar upp kläderna på sig. Även ”rådda” var ett ord som föll mig starkt i smaken och jag har även sett att ordet börjat sprida sig i Sverige då ordet används i public-service bolaget SVT:s program ”Plus”. Samtidigt som det finns mycket språkförbistring inom den finlandssvenska sfären så finns också mycket som berikar det svenska språket. Nu påstår jag inte att det är bättre i Sverige där det råder en nästan extrem övertro på engelska och engelska ord lånas brutalt in i det svenska språket när det redan finns mycket bra svenska ord för en företeelse.

Min nordism hade nug också tagit till ganska radikala former. Jag hade börjat titta på norska och danska filmer och TV-program utan textning. Min finska hade också börjat bli bättre och inom en snar framtid så ser jag att Isländska är det enda språk som saknas mig bland de nordiska majoritetsspråken. Efter mycket kontakt på internet med liktänkande norrmän, danskar etc. Så började jag känna att danskan och norskan även hade saker som var mer i min smak. T.ex ”kk” istället för ”ck” och att man kan ersätta ett engelskt ord i en skandinavisk dialekt med ett skandinaviskt ord som finns i en annan skandinavisk dialekt och ändå bli helt förstådd av sina nordiska grannar. För mig började gå upp för mig det dumma i att ha tre olika språk som näst intill är fullt förståeliga språkgrupperna emellan. För mig har det blivit lite främmande att kalla mig svenskspråkig, då jag hellre kallar mig skandinaviskspråkig. Folk har sagt till mig att det är nästan omöjligt att förstå talad danska. Mitt motargument är att de har svåra dialekter i Danmark, men nyhetsdanska, eller standarddanska är otroligt lätt att förstå efter bara kanske en timmes övande. Islänningarna snackar också en mycket lättförstådd danska. Det kan ses i de intervjuer där finlandssvensken intervjuvar en isländsk politiker på svenska och politikern svarar på sin danska han lärt sig i skolan.

Problemet med min språkliga identitet är att den är otroligt främmande för många och jag stöter ofast på oförståelse. Skulle jag till exempel fråga en finskspråkig sjukvårdare ”snakker du skandinavisk” så kan du kanske själv lista ut vad som händer näst. Så tyvärr säga många gånger säga att jag snackar svenska, då uttrycket ”skandinaviska” än så länge är främmande för många människor. En stor fördel med min identitet är att jag har tillgång till litteratur och kultur på ett mycket närmare sätt än vad jag tidigare haft. Nu ser jag inget problem i att läsa en bok på norska eller danska om det nu skulle vara en författares modersmål. Jag kan också förstå och göra mig förstådd på en helt annan nivå i de nordiska länderna. Även många ord som används vardagligt i hälsingemålet men inte så ofta normalt i svenskan har jag också funnit i norskans och danskans dagliga språk. Även böjningen -er i ord återfinns i de västskandinaviska dialekterna. Ett exempel är att i Hälsingland säger man ”hopper” istället för ”hoppar”, eller ”lopper” istället för loppor. Mitt talda språk har sin grund i hälsingemålet med influenser av finlandssvenska företeelser och norska och danska influenser. Även när jag skriver ledigt på internet så brukar jag använda mig av blandspråk enligt den modell jag precis nämnde. Dock så använder jag mig av standardsvenska då jag skriver till myndigheter och i andra mer officiella ärenden.