För två och ett halvt år sedan flyttade jag till den östraste delen av norden och kort på det började för mig något som kan se ut som en identitetskris. Jag blev en 2:a generationens sverigefinländare med svenska som modersmål boende i Finland. På det läggs att jag sedan ett halvår innan det förväret ett finskt medborgarskap. Så nu var jag en svenskspråkig sverigefinländare med dubbelt svenskt och finskt medborgarskap! Ser ni dilemmat i detta? I vilket fall så försökte jag komma in i det finska samhället, vilket visade sig mycket lätt då landet är tvåspråkigt finskt och svenskt. All vesäntlig information fanns på modersmålet och det fanns ett antal svenskspråkiga mediar att tillgå.

Tidigare i livet har jag känt någon form av dragning till de andra nordiska länderna, men det var först nu jag hiffa* hur mycket nära Finland faktiskt är Sverige! Många gånger har folken i Sverige och Finland samma fördommar om varandra. Det vill säga faktiska fördommar och inte att alla finnar är alkoholister eller att alla svenska män är fjollor. Även de båda ländernas politik är många gånger synonyma! I och med denna uppenbarelse för mig så började även jag komma till insikt över min identitet. Nu var jag inte längre svensk, sverigefinländare, halvfinne eller finlandssvensk! Nu hade jag blivit en Nordbo! Och inte bara det, utan även en skandinaviskspråkig nordbo!

*fatta