För många hundra år sedan så fanns i norden ett språk som tallades av svear, götar, daner, norrmän etc. Detta språk kallas nu för tiden kallas dett språk fornnordiska. Men varför snackar vi idag då olika språk här i Norden? Anledningarna är många, men främst så är det nog protestantismens intåg, som mycket var en produkt av kalmarunionens upplösning och Gustav Vasas tagande av makten. Man måste komma ihåg att under den här tiden så var allmogen nästan uteslutande icke läs- och skrivkunnigga, vilket betyder att det talade språket hade väldigt stora skillnader beroend på vart man bodde. Enligt dagens gränser så kunde det hända att en svensk förstod en norrman mer än vad svensken förstog en annan svensk. Gustav Vasas införande av protestantismen gjorde att finnarna fick ett skriftspråk, eftersom bibeln skulle finnas på folkets språk. Bibeln fick också en översättning från latin till svenska. Det man talar om som fanns innan Gustav Vasas Bibel kallas för fornsvenska, men var välldigt nära danskan och bland annat jag själv tvivlar på om man ens kan särställa språken innan Gustav Vasas Bibel. Gustav Vasas Bibel var alltså en viktig milstolpe i de nordiska språkens delande.

I Norge och Danmark var det så kallade ”kanslispråket” fortfarande danska och på grund av det så präglas än idag det norska bokmålet starkt av de danska influenserna från den dansk-norska unionstiden. Denna uppdelningen gav möjlighet för standardiserade språk att växa fram. Och då språket nu var delat så fanns olika förutsättningar för språkens utveckling, vilket skulle leda till att språken skulle växa från varandra. Det hände att danskan och norskan lånade in vissa ord från tyskan och andra språk, medan svenskan lånade in andra. Det intressanta är dock att man fortfarande kan hitta gemena nämnare mellan språken i språkens dialekter, vilket gör att en svensk dialekt kan vara mycket närmare det norska eller danska språket än vad det svenska standardspråket är. Man kan också se en -om än liten men ändå- trend att intresset för det nordiska ökar, vilket i sin tur kommer att leda till en harmonisering av språken kan komma att inträffa. Sådana tecken är att man kan se Skavlan i norsk och svensk TV samtidigt och att man åter igen i Nordiska rådet har dragit igång snacket om en gemensam/fälles nordisk TV/fjärnsyns-kanal.

Ett gemensamt nordiskt språg är mycket välkommet, men i Sverige och Finland anser jag att undvikandet för att försöka förstå danskan måste arbetas bort. Tänk på att jag skriver ur min synvinkel och jag vet inte hur det ser ut längre söderut i Sverige. I kontakt med myndigheter så finns redan den nordiska språkkonventionen, men denna måste ges mer uppmärksamhet. Konventionen innebär att de som snackar dansk, norsk, finsk, svensk eller isländska har rätt till sitt eget språk i kontakt med nordiska myndigheter. Detta borde också appliceras inom utbildningen på alla nivåer. Krävs det att man lämnar in arbete, ansökningar eller dylikt på svenska, så ska man också ha rätt att lämna in det på till exempel danska. Tv4 i Sverige har ett bra avtal med den svenska staten. De måste visa en viss procentdel av sina program på svenska, men också danska och norska är godkänt för att fylla kvoten.

Ett skandinaviskt språk är en 100%:ig möjlighet som öppnar dörrar till en mer dynamisk nordisk region. Vi kan ta del av varandras litteratur på ett mycket öppnare och lättare sätt. Samt att vi kan berika våra dialekter. Sug på orden ”fjärnsyn”, ”fälleskap” och halare! Otroligt vackra ord från våra dialekter! Så spola svenskan, norskan eller danskan, för vi snakker ju alla skandinavisk!