För många hundra år sedan så fanns i norden ett språk som tallades av svear, götar, daner, norrmän etc. Detta språk kallas nu för tiden kallas dett språk fornnordiska. Men varför snackar vi idag då olika språk här i Norden? Anledningarna är många, men främst så är det nog protestantismens intåg, som mycket var en produkt av kalmarunionens upplösning och Gustav Vasas tagande av makten. Man måste komma ihåg att under den här tiden så var allmogen nästan uteslutande icke läs- och skrivkunnigga, vilket betyder att det talade språket hade väldigt stora skillnader beroend på vart man bodde. Enligt dagens gränser så kunde det hända att en svensk förstod en norrman mer än vad svensken förstog en annan svensk. Gustav Vasas införande av protestantismen gjorde att finnarna fick ett skriftspråk, eftersom bibeln skulle finnas på folkets språk. Bibeln fick också en översättning från latin till svenska. Det man talar om som fanns innan Gustav Vasas Bibel kallas för fornsvenska, men var välldigt nära danskan och bland annat jag själv tvivlar på om man ens kan särställa språken innan Gustav Vasas Bibel. Gustav Vasas Bibel var alltså en viktig milstolpe i de nordiska språkens delande.

I Norge och Danmark var det så kallade ”kanslispråket” fortfarande danska och på grund av det så präglas än idag det norska bokmålet starkt av de danska influenserna från den dansk-norska unionstiden. Denna uppdelningen gav möjlighet för standardiserade språk att växa fram. Och då språket nu var delat så fanns olika förutsättningar för språkens utveckling, vilket skulle leda till att språken skulle växa från varandra. Det hände att danskan och norskan lånade in vissa ord från tyskan och andra språk, medan svenskan lånade in andra. Det intressanta är dock att man fortfarande kan hitta gemena nämnare mellan språken i språkens dialekter, vilket gör att en svensk dialekt kan vara mycket närmare det norska eller danska språket än vad det svenska standardspråket är. Man kan också se en -om än liten men ändå- trend att intresset för det nordiska ökar, vilket i sin tur kommer att leda till en harmonisering av språken kan komma att inträffa. Sådana tecken är att man kan se Skavlan i norsk och svensk TV samtidigt och att man åter igen i Nordiska rådet har dragit igång snacket om en gemensam/fälles nordisk TV/fjärnsyns-kanal.

Ett gemensamt nordiskt språg är mycket välkommet, men i Sverige och Finland anser jag att undvikandet för att försöka förstå danskan måste arbetas bort. Tänk på att jag skriver ur min synvinkel och jag vet inte hur det ser ut längre söderut i Sverige. I kontakt med myndigheter så finns redan den nordiska språkkonventionen, men denna måste ges mer uppmärksamhet. Konventionen innebär att de som snackar dansk, norsk, finsk, svensk eller isländska har rätt till sitt eget språk i kontakt med nordiska myndigheter. Detta borde också appliceras inom utbildningen på alla nivåer. Krävs det att man lämnar in arbete, ansökningar eller dylikt på svenska, så ska man också ha rätt att lämna in det på till exempel danska. Tv4 i Sverige har ett bra avtal med den svenska staten. De måste visa en viss procentdel av sina program på svenska, men också danska och norska är godkänt för att fylla kvoten.

Ett skandinaviskt språk är en 100%:ig möjlighet som öppnar dörrar till en mer dynamisk nordisk region. Vi kan ta del av varandras litteratur på ett mycket öppnare och lättare sätt. Samt att vi kan berika våra dialekter. Sug på orden ”fjärnsyn”, ”fälleskap” och halare! Otroligt vackra ord från våra dialekter! Så spola svenskan, norskan eller danskan, för vi snakker ju alla skandinavisk!

För två och ett halvt år sedan flyttade jag till den östraste delen av norden och kort på det började för mig något som kan se ut som en identitetskris. Jag blev en 2:a generationens sverigefinländare med svenska som modersmål boende i Finland. På det läggs att jag sedan ett halvår innan det förväret ett finskt medborgarskap. Så nu var jag en svenskspråkig sverigefinländare med dubbelt svenskt och finskt medborgarskap! Ser ni dilemmat i detta? I vilket fall så försökte jag komma in i det finska samhället, vilket visade sig mycket lätt då landet är tvåspråkigt finskt och svenskt. All vesäntlig information fanns på modersmålet och det fanns ett antal svenskspråkiga mediar att tillgå.

Tidigare i livet har jag känt någon form av dragning till de andra nordiska länderna, men det var först nu jag hiffa* hur mycket nära Finland faktiskt är Sverige! Många gånger har folken i Sverige och Finland samma fördommar om varandra. Det vill säga faktiska fördommar och inte att alla finnar är alkoholister eller att alla svenska män är fjollor. Även de båda ländernas politik är många gånger synonyma! I och med denna uppenbarelse för mig så började även jag komma till insikt över min identitet. Nu var jag inte längre svensk, sverigefinländare, halvfinne eller finlandssvensk! Nu hade jag blivit en Nordbo! Och inte bara det, utan även en skandinaviskspråkig nordbo!

*fatta

Från många ledande politiker i Sverige får man höra att de önskar en ny omröstning ett medlemskap i EMU. Jag funderar om Ja-sidan har svårt att svälja att de gick som det gick. Hela tiden görs undersökningar för att kolla vad det svenska folket tycker, för att hitta rätt tillfälle att starta en omröstning. Varför gör det inte liknande underökningar för att se om filket vill gå ur EU? Ett klart tecken på att vi säljer våran själ den gången vi eventuellt skulle säga ja är det i alla fall. Problemet är att många i Sverige är EU-skeptiker, men det finns inga alternativ för den EU-skeptiker som röstar i det högra fältet än att rösta på ett EU-positivt parti. Vägen för en sådan är nog lång innnan hen lägger sin röst på Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.

Jag själv kan leva med att Sverige är med i EU så länge det inte blir en federation. Dock så är EU mångt och mycket en federation redan. Bollen är i rullning och inget verkar visa att EU kommer att sluta sitt arbete i att göra EU till en federationistisk stat. Problemet är att många inte märker av det.

En Finländare sa en gång till mig:"Finländarna skulle ALDRIG ge upp sin självständighet". Nå tyvärr så har Finland redan gett upp den. Lissabonfördrag var den sista spiken i Finlands och alla andra länders EU-EMU-länders självständighetskista. Euron fick inte finländarna ens rösta om. Det bestämdes det om enbart på parlamentariskt vis.

Tyvärr så ser jag mig själv nödgad att röst SD i kommande val ÄVEN om där finns många ruttna ägg. Men vad har jag för alternativ? Nu har i alla fall de borgerliga partierna fattat att integrationspolitiken är ett totalt misslyckat företag. Men de kan jag inte rösta på, på grund av deras EU-hets. Vänsterpartiets planekonomiska hets är väll inte heller jag brinner för. Miljöpartiet? Nej landsbyggden behöver sin bensin för att överleva. *EDIT* Jag vill starkt påpeka att min röst på SD ärmycket av protest mot den politiska miljön som råder i Sverige. Och jag kommer nog knappast rösta på SD igen efter att de har kommit med i riksdagen*EDIT/SLUT*

Kapitalet(marknaden) kan inte erbjuda något annat än monotoni. Helst ser marknaden att vi ger upp våra språk, våra säregna kulturer och därmed också våra själar och bakgrunder, bara för att vi ska konsumera mera, och för att företagen ska kunna producera billigast möjliga produkt till största möjliga kundgrupp. Inhumanismen i detta företag är det groteskaste jag någonsin skådat och respektlösheten för individen är otrolig! Få är dom globala företagen som faktiskt respekterar ländernas kultur och språk.  Se Coca-cola till exempel. Först marknadsförde dom i Finland på de båda national språken. Sedan togs svenskan bort och nu är reklamföringen nästan uteslutande på engelska!